Berättelsen om de farliga spelen

2010-05-11 12:12

Dela med dig!

Jonas Linderoth är fil.dr vid Göteborgs universitet och har forskat om datorspel i över tio år. Jonas huvudsakliga forskningsintresse handlar om hur datorspelare ”läser” ett datorspel, det vill säga hur de hanterar all information de möter i spelen. Jonas är expert i Medierådet och har bland annat varit redaktör för Datorspelandets dynamik – den första vetenskapliga antologin på svenska om datorspel. Här skriver han en krönika om beroendebegreppet.
När jag var barn hade jag under en period en lågstadielärarinna som enbart läste ur Barnens bibel för oss. De var de enda berättelser hon läste. Någon gång dristade vi barn oss till att önska en annan saga, men hon sa bara att vi inte var färdiga med Barnens bibel. Terminen gick och det blev inga andra berättelser. Det hanns aldrig med. Berättar man en berättelse finns det inte alltid utrymme för andra berättelser.

En berättelse som brukar återkomma i mediebruset är den om de skadliga och farliga datorspelen. Det är en historia om barn och ungdomar som faller offer för en korrupt kulturyttring som antingen lockar dem till beroende eller i de värsta fallen till att begå fasansfulla våldshandlingar. I stort sett är det samma historia som berättats under hela min uppväxt. På 70-talet handlade berättelsen om videovåldet och under 80-talet var det hårdrocken och rollspelen som förledde ungdomen. Vi vet idag att berättelserna om den farliga videon, hårdrocken eller rollspelen inte var sanna: videon blev allmängods i varje hem, hårdrock är idag helt okontroversiellt och 80-talets rollspelare visade sig vara kreativa förmågor som idag har framträdande positioner i samhället.

Inte är berättelsen om de skadliga datorspelen heller ”baserad på en sann historia”. Under år 2005 gjorde Folkhälsoinstitutet en noggrann granskning av den forskning som finns om datorspel och våld. Författarna Anton Lager och Sven Bremberg kommer där fram till en entydig slutsats: det finns inget stöd i den internationella forskningen för samband mellan datorspelande och aggressiva känslor, tankar och beteenden. Vidare är s.k. datorspels- eller internetberoende inte riktiga medicinska diagnoser. Diagnoserna har inte accepterats av den amerikanska organisation som ger ut standardmanualen för diagnoser inom psykiatrin, den så kallade DSM-manualen. Även om forskare är överens om att det finns ett problem med att en del barn och ungdomar lägger för mycket tid på datorspel så är de oense om huruvida detta bör klassas som ett beroende. De forskare som förespråkar att man talar om ett beroende är noga med att förtydliga att detta i så fall skulle kräva ett vidgat beroendebegrepp eftersom dessa tillstånd skiljer sig väsentligt från att vara beroende av en substans såsom narkotika.

Men detta hindrar inte de som vill berätta berättelsen om de farliga spelen. Berättelsen är alldeles för bra för det. Den 4/5 2010 satt Sven Rollenhagen som grundat Stiftelsen Ungdomsvård i SVT:s morgonprogram och liknade datorspel med kokain, ett påstående som alltså saknar någon som helst förankring i forskningen. Sven Rollenhagen avfärdade även det faktum att datorspelsberoende inte existerar som en klinisk diagnos med att: ”Sverige ligger som många länder efter när det gäller detta med att forska och att diagnostisera exakt enligt någon mall”. Det är ett påstående som inte bara är osant utan också direkt fel. Sverige ligger inte efter andra länder i fråga om medieforskning. Tvärtom har vi en tradition av att vara mer nogräknade och kritiska till att lita på forskning som använder spektakulära och tvivelaktiga metoder. Inte minst är Anton Lager och Sven Brembergs forskningsöversikt ett gott exempel på detta. Att det görs mer spektakulär forskning i andra länder är inte ett tecken på att Sverige ligger efter utan på att vi ligger före.

Detta är fakta men de som berättar historien om de skadliga datorspelen lyssnar inte till fakta. De lever istället efter författaren Jan Håkanssons visdomsord att ”En god historia alltid är sann”. Därför kommer berättelsen tillbaka och berättas om och om igen. Vi hör att ett av de stora problemen i barn och ungdomars liv är datorspelen, att bakom flera tragiska våldshändelser som begåtts av ungdomar runt om i världen finns timmar av spelande och att datorspel är som narkotika och vi förfasas.

Vad är det vi inte hör? Berättar man en berättelse finns det inte alltid utrymme för andra berättelser. Vi får inte höra berättelsen om hur nedrustningen av välfärdssamhället drabbar ungdomar, om hur skola och betygssystem kan skapa utanförskap genom att tidigt stämpla och döma ut barn och ungdomar eller om 35 % ungdomsarbetslöshet. Kanske är det i någons syfte som det blir så?

Jonas Linderoth
Expert i Medierådet

6 kommentarer till “Berättelsen om de farliga spelen”

2010-06-01 | 17:27

Dimitri Papastavrou
skrev:

Instämmer fullständigt med Jonas Linderoth, har aldrig sett något sådant orsakssamband. Däremot har jag sett ungdomar som mår dåligt som kan dras till mera blodiga spel och spelande öht, i stället för ett riktigt liv. Vi som är något, hm, äldre känner igen debaten från tiden då videobandspelarna kom till Sverige och den statliga censuren sattes ur spel. Olyckskorparna sade då att “olämpliga” filmer skulle skapa störda ungdomar. Samma ska gäller här också, det är knappast välmående personer som dras till våldsamma eller sadistiska/sexistiska/resistiska filmer.

2010-05-14 | 02:19

Didrik Nordström
skrev:

Jonas: Spelandet kan vara något konstruktivt precis som det kan vara destruktivt. Det viktigaste är att din son har vänner och tycker att spelandet är kul. Om han som regel spelar för att fly från andra tankar så är det väl antagligen destruktivt, då behöver han ljusa stunder. Jag tror inte att det är någon höjdare att förbjuda spelandet. Istället kanske du kan bjuda på lite tid – att göra roliga saker tillsammans själv med sin pappa – något jag tyckte var det bästa som fanns när jag var mindre. Omvänd psykologi – heja på honom i spelandet. Visa stolthet och lojalitet och ta det på allvar så blir det mer konstruktivt för honom – och “tydliga målbilder” 🙂 Att pusha honom i en annan riktning funkar inte bara sådär, försök då på ett annat sätt? Hoppas mina idéer är värda något för dig 😉

2010-05-13 | 19:36

Jonas
skrev:

Didrik: Tack för din respons och din berättelse om hur bra det kan gå även om man spelar/spelat mycket. Jag känner mig både gammalmodig och modern då jag dels fortfarande tror att en avhoppad gymnasieutbildning och nedlagt idrottande ger både sämre hälsa och färre valmöjligheter senare i livet, dels har jag själv har en stor förståelse för gemenskapsbehovet och intresset av att brinna för något. Jämförelsen med fotbollen har jag hört många ggr tidigare och det är inte det som detta handlar om, det är balansen mellan att ha några posistiva tankar på framtiden samtidigt som man har kul och ett umgänge man känner sig hemma i. Om du med utveckling menar att “hänga med” så är jag där och jag känner mig trygg i min egen utveckling.

2010-05-12 | 14:10

Didrik Nordström
skrev:

Jonas: I unga år är det väldigt viktigt att skapa sig en gemenskap med andra unga, det har det alltid varit. Föräldrar i alla tider har varit oroliga för sina barn som inte kammar sig och skaffar sig ett jobb. En ung människas värld består ofta till en extremt stor del av någon subkultur och man lämnar ofta mycket av den “vanliga” världen och ser på den med likgiltiga ögon.

Det förklarar t.ex. hur er son blir frustrerad när han inte har någon uppkoppling – han har ju inte tillgång till sina vänner och sina intressen. Ponera t.ex. att er son var galen i att spela fotboll istället. En dag så stukade han foten och kunde inte träna på 2 veckor. Skulle det vara mer legitimt att bli frustrerad då, vore det mer normalt? Blir ni som vuxna frustrerade av att bli sjuk och vara hemma från jobbet när det är någon viktig konferens eller liknande?

IT- och spelkultur är fortfarande ny och det tar verkligen lång tid att acceptera och vänja sig vid den om man inte är en del av den. Jag har spenderat otaliga timmar vid datorn under min uppväxt, och jobbar nu på ett svenskt småföretag som webbutvecklare. Jag tror inte att någon hade kunnat stoppa mitt intresse för datorer hur de än hade agerat, och framförallt – varför skulle de?

På senare år har jag helt lämnat datorspelandet bakom mig och intresserat mig för 3D, programmering och webb. Jag kände att det inte gav mig särskilt mycket tillbaka och att jag helt enkelt inte tyckte det var särskilt kul längre. Det är en självkännedom jag har fått genom åren som inte någon annan kunde ha tvingat eller övertygat mig till. Ifrågasätter ni som föräldrar era egna rutiner och sysselsättningar? Utvecklas och förändras ni? Hur ska ni kunna begära av er son att göra det om ni inte gör det själva?

2010-05-12 | 14:01

Julia
skrev:

Vad skönt med någon som äntligen sätter fokus på verkliga problemen. Jag möter i min yrkesvardag som lärare dagligen ungdomar med olika problem. Ungdomar skolkade och körde sina betyg i botten långt innan dataspelen. Flera av de ungdomar jag möter idag lever i en kravlös bubbla, de är helt främmande inför att ta ansvar för sig själva utan har föräldrar som “sopar” undan alla livets bekymmer åt dem. De har svårt att se sig själva i en yrkesroll som vuxna. De orkar då inte med skolans krav eftersom det ibland är första gången i livet som de hamnar i en situation där någon förväntar sig en motprestation av dem. När det sedan går åt skogen för dem kommer de dragande med att de är dataspelsberoende, fast vi pedagoger som följt dem över flera år sett tecknen långt innan de spelade. Föräldrarna som ofta kommer från ganska stabila familjer är helt chockade över att deras pojkar misslyckas och eftersom de vägrar att se sin egen skuld i att det gått åt skogen. Då är det tacksamt för både barn och vuxna att skylla på att man är “sjuk” och har “ett beroende”. Jag har länge varit skeptisk till allt som står om dataspelsberoende i media och häpnar över att det som sägs här att det inte finns någon vedertagen diagnos. Ungdomar måste lära sig att man måste ta ansvar för sitt liv och föräldrar måste se till att lär sig det.

2010-05-12 | 13:05

Jonas
skrev:

Egentligen spelar det ingen roll om vi kallar det “beroende” eller ej, när man på nära håll har upplevt hur en ung människas liv utanför onlinevärlden fullständigt krackelerar och söker stöd finns det inget att få. Det hänvisas till att “forskningen inte är entydig”, “ingen av oss har arbetat med detta tidigare” osv. Skolan där sonen går har så sent som i år upptäckt ett möjligt samband med överkonsumtion av spelande (obs! ej betting o likn) och studieresultat vilket är förvånande sent. Avsaknad av målbilder i kombination med attraktion och belöningssystem i spelen gör det ointressant att lägga tid på studier och arbete. Att spelandet hos vår son är av beroendekaraktär är inget att diskutera. Hot, våld och kraftiga abstinenstecken när internet inte är tillgängligt har varit vardagsutmaningar för oss i över ett år! Om det saknas god forskning så forska och gör det nu och snabbt innan “de andra berättelserna” verkligen blir den negativa kraften som gör det ointressant att prata om de andra.

Skriv en kommentar!

Namn (Obligatoriskt)

Epost (visas ej) (Obligatoriskt)

Jag vill prenumerera på ert nyhetsbrev

Hemsida